Höll på att börja grina idag på communication lektionen. Min lärare är väldigt mån om att få oss att förstå omvärlden och att förstå andra människor.. och idag helt random så pratade vi om internationella studenter och hur svårt vissa har det här i USA. Vi pratade om internationella studenter som kommer hit och inte har råd att leva, studenter som bor i sina bilar och hur min lärare hade sett en av sina elever (som bodde i sin bil) bli smalare och smalare för att hon inte hade råd att äta, men inte vågade säga något. Redan där blev man ju tårögd.. när hon sen började prata om att många internationella studenter inte har någon att vända sig till här i USA, inga nära vänner, ingen familj, ingen närhet/trygghet alls.. då var det svårt att hålla tårarna tillbaka.
Jag har ingen familj här, men jag har turen att ha helt underbara vänner som ställer upp för mig i vått och torrt. Om ni där hemma i Sverige bara visste vilken skit jag har gått igenom här nere skulle ni bli mörkrädda.
Min lärare avslutade lektionen med att påminna att ett ynka "Hej, hur mår du?" kan göra någons dag.
Värt att tänka på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar